Boskap i Grannskap

Hej alla! Jag inser att jag inte har kommunicerat mycket med omvärlden på ett tag. Det är en del av stationslivet. Denna vecka(!) har jag jobbat 10 dagar i sträck och vi har fortfarande massor att göra innan regnperioden börjar fullt ut. Hittills har vi vallat boskap rakt igenom hälften av markerna efter att vi mirakulöst fick dem och lastbilen hem utan att köra fast i leran. Vi måste nu träna, brännmärka och öronmärka boskapen innan vi släpper dem fria så de kan äta upp sig under regnperioden. Under tiden vi försöker fixa upp pålitliga vita flakbil och jag finner mig i en otymplig roll som bilmekaniker. Detta, ormattacker, nagelklippning på häst och åska är alla delar av ibland ganska händelserika livet på en boskapsstation “och [för att citera en gammal snubbe på stationen] det är vad livet handlar om.”

Först ut, låt mig förklara hur en arbetsvecka ser ut. Någonstans mitt i veckan, två dagar efter din “chef” sade att ”det är nog bäst att du tar ledigt i morgon, eh”, vaknar jag upp runt 5,30 på morgonen, bäddar mig säng, dränker mig i solkräm och lägger i ny is i min enorma vattenflaska, så att den förhoppningsvis håller sig kall under dagen (detta är mycket uppskattat när man arbetar i 40 º C +). Jag beger mig mot frukosten, där jag förbereder min lunch (om vi är ute), äter några varma mackor och sitter ner för att titta på lite morgon-TV så jag kommer ikapp med omvärlden. Detta pågår tills “chefen” plötsligt börjar förklara allas arbetsuppgifter för dagen. Du har två måltid-pauser, “smoko” (en australisk term, vilket betyder “rökpaus”) och lunch. Resten av tiden arbetar man hårt tills man kan “slå av” dagen , någonstans mellan 05:00 och 08:00. Middag är klockan 7 … Detta förfarande upprepas sedan cirka sju gånger, innan din chef plötsligt deklarerar “Det är nog bäst att du tar ledigt i morgon…” Det är långa dagar, men det är under denna tid som allt det roliga händer.

Såsom vallningen. Det är en av de finaste sorters kommunikation som jag har skådat, med flera hundra individer av fyra olika arter inblandade. Där finns människorna, som är i kontroll och försöka få alla att göra det rätta; där finns hundar, som inte vet vad de ska göra, men vill göra det; där finns hästar, som vet vad de ska göra, men inte vill göra det; och där finns boskapen, som inte vet vad de ska göra, inte vill göra det, och som mycket hellre skulle vilja vara någon annanstans, ensam med lite gott färskt gräs skulle helst inte bli störda av de andra tre. På något sätt kommer alla fyra fram till en överenskommelse av något slag, om vem som är chef (“chefen” brukar vråla bilmotorn läns ett närliggande staket) vad man ska göra och när man gör det. Eftersom utgångspunkterna är “gå”, “stanna”, “nu” och “aldrig” i olika konstellationer, tar det oftast ett tag innan alla jobbar i samma riktning. Även då kan ett och annat kreatur (eller häst) säga ”Nej, nu vill jag inte vara med något mer. Nu går jag”, vilket resulterar i en vild jakt då en ryttare rycker fram för att stoppa flyktingen innan hela pöbeln av boskap följer. Så småningom, om man har tur, blir man redo att sortera boskapen, så att man kan skicka kor och kalvar tillbaka till paddocken och ta ettåringar hem.

Då vi såg åskvädren rulla in över horisonten blev vi så småningom tvungna att överge sorteringen och skynda hem i bilarna medans himlen öppnade sig över oss. Det började med ett duggregn sedan byggdes pölar upp på vägen tills vi slutligen körde genom djup lera, då och då med hela himlen upplyst av massiva blixtnedslag. Här ute i vildmarken når naturen rakt in på bara skinnet. När blixtar slår ner och kastar sitt ljus över hela himlen … det är fantastiskt. Och som regnet kommer in och genomdränkt hela landskapet i vatten, över en meter djup på vissa ställen, översvämmar gården med mangoträdet och skänker liv på stationerna åker arbetarna hem över julen, innan vägarna är helt dränkta. När de kommer tillbaka är landet frodigt och gräset har växt upp igen, redo för ett nytt år. Det är det underbara med regnet, mangorna mognar. Vilket är anledningen till att jag troligtvis kommer att finna mig i en roll som mangoplockare innan jul, tillsammans med ett dykarcertifikat (hoppas jag) i Cairns.

Nötkreatur är nyfikna små djur, som till och med kan gå upp och lukta på en häst som Storm, som ofta biter eftersläntrare under vallningen. Att samla upp årlingar, som är unga och aldrig tidigare har sett en häst, en hund eller en gård (en uppsamlingsplats), kan således vara en intressant upplevelse. Årlingar har aldrig vallats innan och är varken brännmärkta eller öronmärkta, så de måste först lära sig att gå i en mobb på ett ordnat sätt. Förra gången fungerade detta inte så bra, eftersom de vägrade att gå in i gården (där vi arbetar med dem) och vi var tvungna att låta de flesta av dem springa tillbaka igen, förbi oss. Och de lär sig nya beteenden snabbt… Hur som helst, till slut så lyckades vi få alla in i gården, sortera dem och få dem på lastbilen. Som nästan körde fast. På något sätt lyckades vi få dem till den huvudsakliga kanalen (med taggtrådsstängsel på båda sidor), där vi kunde uppbåda dem med hästar, runt 20 kilometer. När de kom hem satte vi dem på vårat standardiserade utbildningsprogram; vi vallade dem två gånger i en närliggande hage, så att de kunde beta; vi sorterade dem och vi sprang dem runt gården, allt så de är tystare nästa gång vi ska hantera dem. Under tiden vi gjorde detta hade vi hade tid att fixa upp våra bilar.

Stationer är avlägsna, därför har de sin egen flotta av personbilar, eller terränggående Fyrhjulsdrivna Heavy-Duty Toyota Land Cruiser Flakfordon, kompletta med snorklar för körning i lera, så att människor kan ta sig runt på stationen, oavsett vad. Men ibland blir även dessa monster griniga, särskilt de som har varit i drift i cirka 15 år. Att plocka isär och sätta ihop dem igen är en viktig färdighet i en miljö där din närmaste reparationsverkstad är 300 kilometer bort. Jag fann mig därför blödande bromsvätska (gör inte detta hemma!), fixande en växelpedal och nedmonterande en hjulaxel på vår trogna gamla vita Flakbil, inklusive tvätt av delna i flygplansbränsle (mycket lättantändligt). Jag och en (mycket mer erfaren) arbetare lyckades sätta ihop den igen och i sann outback-stil, körde vi runt på gårdsplanen med semi-funktionella bromsar, bara en backspegel och inga registreringsskyltar. Dock igen, chansen att polisen skulle se oss …

Förutom att vara avlägset är Australien känt för sina dödliga djur, av vilka jag har sett tre hittills. En Redback är en ökänd spindel med röda fläckar på ryggen, därav namnet, som gillar att leva i döda träd i bushen. Vi såg en häromdagen när vi drog bort en gammal stock från där vi skulle bygga våran gårt; den slutade snabbt sina dagar under en fot. Under de senaste dagarna har vi också dödat tre dödshuggormar (“mycket dödliga”) som hade funnit sin väg in till huset. Och slutligen har vi dödat flera sockerrörspaddor, som hör hemma i Amazonas och invaderar Australien, eftersom inga rovdjur kan äta dem utan att dö, vilket hotar stora utdöenden i Bush-faunan. Men den giftiga delen av den australiska faunan har varit påfallande frånvarande, istället har vi invaderats av dingos och kängurur.

Och slutligen, för dem som undrar, ja, du klipper din hästs nagel (hov) ibland, speciellt när det finns en spricka i den, vilket kan göra det halta i ungefär en månad. Du använder en tång och en rasp.

Det är allt från mig! Det sammanfattar vad som har pågått här nyligen i någon sorts kort, läsbar version, för alla ni stadsbor som alltid har så bråttom. Jag hoppas att ni kommer att trivas framöver och att ni alla kommer att hitta tid att följa era drömmar, så att ni kommer att kunna sprida era berättelser till världen. Och ja, det är en underbar upplevelse, även om det blir tufft ibland (ofta). Men det är värt det, eftersom jag lär mig så mycket om mig själv, vem jag är. Vad du saknar från ditt gamla liv, vad du inte saknar, och mest av allt, vad du verkligen vill få ut av livet. Jag hoppas att ni alla kommer att veta att en dag. Tack.

Hemma på Prärien

Hej alla. Det har varit ett tag sedan min senaste kommunikation och jag helt skyller detta helt på att jag har arbetat mer än 12 timmar om dagen de senaste dagarna (det höll mig borta från skrivandet ganska bra) och ganska långsam internetuppkoppling (det går via satellit). Som utlovat så finns det nu några bilder med dock.

Så, som för alla som undrar hur livet på en boskapsstation är, så är det i korthet långa, lugna dagar med hårt arbete, fantastiska vyer och ibland små spännande episoder.

I morse, till exempel, när jag gick ut på verandan för att sätta på mina stövlar och min hatt, märkte jag att den främre porten till vår lilla trädgård (det finns en liten, inhägnad trädgård runt vårt hus) var vidöppen och att två av stationens hästar betade nonchalant på vår gräsmatta. Eftersom klockan redan var nästan sex och jag inte ville missa frukost (lantlivet börjar tidigt) körde jag snabbt ut dem innan jag gick över till huvudbyggnaden.

Häromdagen, när vi var ute och vallade och nästan var tillbaka från vår 8 kilometer långa ritt, hoppade plötsligt en Wallaby (en liten känguru) upp mitt ibland boskapen, vilket nästan fick dem att börja skena. Skenande boskap är nu det sista du vill när du vallar, inte bara därför att de sprids ut och springer iväg från dig, men ochså därför att de riskerar att riva ner ett staket eller en grind och skada sig själva och omgivningen. Lyckligtvis stannade de lugnt den här gången och vi kunde få hem dem före solnedgången.

Detta är en sak som ni alla måste veta om bushlandet: det finns inga lampor utanför gården. Detta innebär att när det blir mörkt, så blir det verkligen mörkt. För två dagar sedan fick vi inte hem boskapen före solnedgången, vilket innebar att vi var tvungna att rida i nära komplett mörker (det tar ett tag innan allt ljus är borta, även efter själva solnedgången), med träd och buskar som ibland blev synliga endast en meter bort och med boskap som försvann i undervegetationen, ibland oväntat stannande för att beta (vi förlorade faktiskt en, som vi fann först dagen efter). Allt du har kvar att lita på när du är utomhus på natten, är stjärnorna.

Dessa förtjänar verkligen ett särskilt erkännande. I städerna ser du normalt bara ett fåtal stjärnor, på grund av alla artificiella ljus, men ute i vildmarken ser du dem alla. Jag brukar gå ut till det första steget på gången utanför vårt hus och bara titta upp, där man kan se dett massiva blåa bälte som är Vintergatan, sträcka sig över himlen. Endast myggorna delar detta utrymme med mig (vilka så småningom får mig att lämna området, de är anledningen till att vi har takfläktar överallt, en av dem vilken du kan se på bilden) kan jag bara bli förundrad av det väldiga himlen och jag får en djup insikt varför människor förr kategoriserade dessa stjärnor och målae stora linjer mellan dem.

Det sätter mitt äventyr i perspektiv, och det ger mig inblick i vad som kan komma härnäst. Detta var ett stort steg för mig, det erkänner jag, men det är inte på långa vägar stort i förhållande till vad du kan göra. Det finns många möjligheter där ute, en del lätt att nå och vissa som är ett äventyr i sig. Dessa är de mål som du kan nå och jag helt tror att om du vill, kan du.

Jag hoppas att ni alla kommer att ha en underbar vecka och att jag kan höra av mig till er snart!